Hej medlemmar! Jag tänkte mig på att våga skriva några rader i ämnet kreativ metodik.
Men först en liten utvikning…
Det här med ”uppfinnare”. Jag vill säga några ord om oss uppfinnare, i alla fall så som jag uppfattar det. Själv har jag aldrig sett mig som uppfinnare. Jag har alltid tänkt att en uppfinnare, det är en lite halvtokig farbror med glasögon nere på nästippen och håret på ända, och så tillbringar han hela dagarna i husets garage och har konstiga manicker och maskiner som ingen förstår sig på, utom han själv förstås.
Ok, ja jag vet, det var en riktig nidbild av uppfinnare. Men numera, efter att ha blivit medlem i GUF och på kort tid lärt känna ett par av er, och efter att ha gått halva delen av den 1-åriga innovatörsutbildningen ”Tekniskt nyskapande” på skolan Idéum i Lidköping, så har jag ändrat uppfattning. Min bild av dagens uppfinnare har blivit ”uppdaterad”. På både kursen och inom GUF träffar jag personer från vitt skilda arbetsbakgrunder, med olika utbildningsnivåer, både killar och tjejer och i olika åldrar. Apropå olika kunskaper, har ni kollat in listan över vad vi GUF-medlemmar har för olika kompetenser? Om inte, se GUF-hemsidan, fliken ”Om GUF”, och sedan Kompetenslista. Och det här är bara de medlemmar som lagt upp sina kompetenser… en nätt liten skattkammare för oss som vill få hjälp inom ett visst område, och förmodligen kan skattkammaren bli ännu större.
Som vanligt svävar jag ut och håller mig inte till ämnet. Ska försöka avsluta om det här med uppfinnare. För någon sorts gemensam nämnare finns det förstås bland oss. Man kan väl inte bara bli uppfinnare så där över en natt heller. Nej, men tydligen verkar det inte heller ha att göra med utbildning eller arbetsbakgrund, även om de säkert kan spela in. Vad som tycks förena är en vilja och en förmåga att lösa behov som ännu inte har en lösning, eller att förbättra en lösning som redan finns. Att prata om ”problem” är nästan tabu, ett skällsord, istället är det möjligheter som gäller. Det är bra och det är positivt. För mig är en uppfinnare helt enkelt en ovanligt fiffig person, som inte nöjer sig med att saker och ting är som de alltid har varit. Sedan finns det närbesläktade ordet innovatör, men där gäller att den påkomna saken eller tjänsten, själva uppfinningen, ska ha blivit just en produkt eller tjänst (en innovation), och ha kommit i bruk eller kommit ut på marknaden etc. Då först blir man innovatör. Men det är en annan historia. En annan sak som verkar stämma in på många uppfinnare, det är att de kommer på att de faktiskt är det först in bit in i livet. Det gjorde jag själv efter att jag fick kommentarer från bekanta om min ”Alltingbok” där jag samlat idéer under många år, men knappt realiserat en enda, ha ha. Men efter att en karriär-coach ställde den öppna frågan till mig: ”Vad skulle du vilja göra, oavsett utbildning och arbetsbakgrund?”, och jag spontant, utan att reflektera, svarade just ”Uppfinnare”, så har jag ägnat en del tid och kraft åt att rentav försöka bli det – det finns trots allt många olika områden att vara uppfinnare inom! Och så förbannat roligt och kreativt.
Kreativ metodik
Just ja, det var det här jag skulle ”blogga” om. På kursen jag går på Idéum har jag fastnat för detta med kreativ metodik. Det går ut på att använda båda hjärnhalvorna, att bryta hjärnans invanda tankemönster, kort sagt att hitta metoder för att kunna avvika från normalt logiskt steg-för-steg-tänkande. Ett begrepp som brukar användas i sammanhanget är lateralt tänkande. Ett tänkande som forceras fram så att tanken rör sig sidledes i hjärnan, och lämnar tankens huvudspår. Begreppet lateralt tänkande skapades av Edward de Bono på 60-talet. En mer nutida person, eller snarare två, som sysslar med ungefär samma sak är tvillingarna Teo och Fredrik Härén. Jag kan förresten tipsa om Teos bok ”Idébok”, där han på ett målande sätt beskriver hur man kan locka fram bra idéer.
Det finns många olika sätt att locka fram det här laterala tänkandet, så att hjärnan släpper loss kreativitet, kommer på okonventionella idéer, som i sin tur leder in på spår som kan bli lösningar på behov. Rätt så viktigt för en uppfinnare att kunna faktiskt! Metoderna är i det närmaste pinsamma att berätta om, för de är så himla enkla. Men inte desto mindre effektfulla. Jag tänkte dra fem stycken kort:
BAF (Betrakta Alla Faktorer) - bra att göra för att få en analys av realiteten, hur mycket det är att göra, för en viss idé (utmärkt att göra denna övning som intro till andra kreativa metoder): Antag t ex att du har kommit på en specialdörr till hissar. Vad krävs för att du ska få igång en verksamhet? Lista allt du kommer på. Hur ska tillverkning ske? Vilka material? Vem ska köpa specialdörren? Återförsäljare? Färgval? Regler? etc.
Slumpordstekniken – bra när ett problem/ämne finns men man har idétorka: Ta fram en ordbok. Slå på måfå upp en sida och peka i blindo på ett ord. Associera fritt kring ordet i anknytning till problemet/ämnet. T ex om du håller på och utvecklar en ny kamera, och ordet blir ”groda”, då kan kameran bli grön, ha exceptionellt bra grodperspektivfunktion, man kan hoppa mellan bilder på ett nytt sätt, osv.
Direktmetoden – bra när man behöver komma igång, och behöver uppslag till ett känt problem: På kort tid skriver man ner så många idéer som möjligt, som svar på en fråga kring problemet man håller på med. T ex ”På hur många sätt kan man använda en rullator?” Inget sakande bland idéerna som dyker upp, allt ska med. Sedan görs en idévärdering, säg att 10% behålls och kan delas in i ”grupper” om liknande idéer. Bra att vara flera personer på denna övning, liksom på flertalet av de som följer här…
PMI (Plus Minus Intressant-analys) – bra att göra för att få överblick av konsekvenser med en idé: Lista alla fördelar, oförbehållsamt. Lista alla nackdelar, oförbehållsamt. Dela sedan in i grupper där liknande saker ingår. En del av fördelarna, och en del av nackdelarna, kommer att visa sig bli svårindelade, eller så är de kanske både fördelar och nackdelar, då delas dessa in som Intressanta, och får tas upp som frågeställningar.
Tvärtommetoden – används när man fastnat i en problemlösning och det känns trögt att komma vidare (en metod av Lena Börjesson): Det här är en riktigt rolig metod. Tänk hur man kan sabotera idén som man arbetar med, hur konsekvenser kan förvärras . Det gör inget om sabotageidéerna är överdrivna. Ta t ex idén ”Hur kan vi öka stölderna i vår matvarubutik?” Sortera sedan idéerna och välj ut, säg de tre farligaste/viktigaste idéerna, och kom sedan på hur man kan förhindra att de inträffar. Alltså, vänd på det hela en gång till – men nu med konstruktiva lösningar på problemen.
Ytterligare en metod har att göra med hur man ställer frågor kring ett problem. T ex kan frågan ”Hur ska vi få bättre bild på vår biograf?” få ett helt annat svar och därmed lösning om man istället ställer frågan mer öppet, t ex ”Hur kan vi göra om det här rummet så att våra kunder ska få en bättre helhetsupplevelse av bioföreställningen?”.
Jaha, det här blev ganska långt. Men om ni har läst så är jag tacksam över inlägg och kommentarer. Ni kanske har egna erfarenheter i ämnet Kreativ metodik? Själv är jag bara en fiffig lekman, nej just det jag är uppfinnare också 
Stefan Andtbacka
